barberjunior

I torsdags var det öppet hus på Lagmansgymnasiet. Och alla estetarna hade konsert. det ver nervöst. Inte nog med att vi hade den mest kassa låten i världshistorien. Jag skulle sjunga stämma. Det var inte det minsta svårt egentligen, utan det var mest det att Goldmann säger två timmar innan konserten att jag sjunger för högt. Och det hade han ju inte kunnat säga någon gång den senaste månaden sådär. Så det var ju bara att försöka komma ihåg min stämma och sådär. Och det gick alldeles utmärkt när jag inte stod på scen. När jag kom ut där och Tommy körde igång koklockan försvann allting. Den senaste tiden har jag utvecklat någon slags konstig nervositet. Innan har det alltid varit att jag varit supernervös hela tiden i typ en vecka innan, och att det på dagen har varit så konstigt att jag nästan eller har spytt. Men nu är det helt annorlunda. Nu blir jag nervös bara några minuter innan jag går på scen. När allting startat. Och det var likadant i torsdags. Visserligen blev jag nervös vid genrepet, men det var ännu mer precis innan. När jag stod på scenen var det som att jag liksom tappade min förmåga att tala. Jag har dessutom varit förkyld i två veckor nu, och inte blev halsen bättre av att jag hade lektion med Fredrik innan. Jag kunde knappt prata när jag kom ut därifrån. Jag kunde inte koncentrera mig där heller. Gud jag var helt borta. När vi hade sjungit klart sprang jag av scenen och kände tårarna välla fram. Och jag vet inte varför egentligen. På något sätt tror jag att jag var lättad över att det var över. Men samtidigt kändes det som ett jättenederlag. Jag hade ju sjungit helt fel, och kunde inte sluta tänka på det. Varför ska jag alltid ha så jävla prestationsångest? Jag vet att jag måste sänka kraven på mig. Jag vet ju att jag kan bättre egentligen, men jag stressar så, och då tror jag att jag behöver sänka min krav för att lyckas bättre.

Jag är alltid rädd för vad folk ska tycka om mig, och det är något jag har varit hela livet, men det har verkligen bara blivit värre. Jag har gått hos en rad Psykologer och ingen har hjälpt. Jag skulle vilja ha en människa som bara lyssnar och inte dömer. De där brännande blickarna börjar slita på mig igen. det kommer sluta som det gjorde sist. Att jag bara ligger hemma och sover dagen lång, blir utbränd och efter. Eller att jag blir sjukskriven igen och att det blir så jävla kasst som det var..

Min pappa sa till mig häromdagen att han nog aldrig sett mig så glad som jag har varit den senaste tiden. Men det känns inte som om det har blivit så stor ändring i mig själv. Min omgivning är helt klart förändrad även om den egentligen är likadan som min gamla klass. Skolkarna/rökarna, studen, och de där som är riktigt smarta, bara att de inte klarar av att jobba. Jag är en av dem som är lite halvintelligenta och inte klarar av att jobba på lektionerna. Och sen så har vi ju de som bara ser ner på en hela tiden. De som inte gör annat än o klaga. Hacka och se ner på en. Även om man försöker att strunta i det tär det på en. Att hela tiden bli nedvärderad och baktalad blir i längden väldigt jobbigt. Vi har divorna, som aldrig kan ha fel. Vi har sportfreaks. Klassens clown och de favoriserade eleverna. Men lärarna är ju ändå värst. Det känns som att många inte ens tänker på vad de faktiskt säger. Det är inte speciellt bra tycker jag.

Nu väntar sängen i typ en vecka. Puss..

"Han vill inte ha mig längre. Jag drack mig så jävla full att jag blev utnyttjad av en annan inför ögonen på min pojkvän. Nu vill han inte prata med mig längre. Jag minns inte vad som hände, men på något sätt slutade det med att jag vandaliserade en bil, gick runt som en vandrande isbit och sedan blev hittad av min vän på spåret. Nu tycker jag synd om mig själv och låter alla mina vänner veta det. Sen när de kommenterar något blir jag antingen rörd eller rasande. Vad fan har de med mitt liv att göra, de vet ingenting om mig trots att jag snackar om mina problem vareviga minut. Hur vågar de ifrågasätta mig. Det är ju jag som har ont. Det är ju han som inte vill vara med mig. På något sätt får allt att handla om mig. Det är jag som har farit illa. Det är jag som är patetisk."

Och de frågar mig varför jag är nykterist..